Det är som att du bär känslorna utanför kroppen utan möjlighet att kontrollera dem. Och när du försöker (vilket du såklart kämpar med hela tiden), blir det som att leva i en tryckkokare som exploderar ibland.

Det leder lätt till panik när du kommer i kontakt med vissa känslor, vilket är begripligt då du blir rädd för vart känslorna ska ta vägen!

Men rädslan för de egna känslorna förstärker dem bara och efteråt återstår bara spillror av din självkänsla. Det är lätt att känna skam inför både din omgivning såväl som dig själv.

Du kanske känner dig förbryllad och misslyckad, för att du upplever att du inte “klarar av” att hantera ditt inre liv på sätt som du uppfattar att “alla andra” gör.

Som du har märkt så hjälper det inte att bita ihop och i terapi arbetar vi gradvis för att känslor inte bara ska vara något som ska ”hanteras”, utan bearbetar de känslomässiga sår som gör att de känns helt överväldigande.