Att vara adopterad är en inte bara en erfarenhet, utan något som lade grunden för ditt liv.

Vid något tillfälle i barndomen blev du blivit separerad från din första mamma och sedan upptogs du i en ny familj.

Separationer medför alltid sår, och din omgivnings förmåga att förstå och se dig för den du är, har varit helt avgörande för hur dessa sår har läkt och eller försvårats. Många adopterad upplever inte att de har blivit sedda, utan snarare känt sig som isolerade öar

Som individer formas vi av både vårt arv och vår miljö, och även när goda intentioner funnits från adoptivfamiljen beskriver en del adopterade att avståndet ändå känts stort. Det är vanligt att känna sig övergiven, vilket även påverkar relationer i vuxen ålder som vi väljer själva, med svåra känslor inför att bli avvisad eller svårigheter att ens söka närhet.

Är du transnationellt adopterad kan det finnas en aspekt också av att ha känt dig fördomsfullt bemött utifrån ditt utseende och kanske av att ha känt sig ensam om att se ut som du gör i din familj eller i din närmaste omgivning. Då kan du ha utvecklat något som kallas minoritetsstress.

 Vi vet idag att många blivit adopterade på felaktiga grunder. Att upptäcka eller undra över om man blivit bortförd från sin familj utan deras samtycke väcker ofta en rad känslor och funderingar.

Jag har mött många adopterade i terapirummet och jag vet att alla är olika. Jag kommer inte försöka få dig passa in i någon mall, utan utgår från din upplevelse.